Coconette's Weblog

Insikter och livet utan medicin

coconette — Sat, 22 Oct 2011 20:37:04 +0000

En månad, ungefär, sen jag slutade med medicinen. Vet inte när jag skrev inlägget innan, jag vill inte kolla heller för det är meningen att det här ska vara bitar av ögonblick när jag känner för att skriva, inte en färdig bok. Men jag kanske skulle skriva ut allting, be om min journal och skriva ihop en bok. Jag kanske har skrivit det redan….oh well, inte viktigt.
Medcinen ja. Den första veckan kände jag mig som vanligt. Sen var jag nästan konstant åksjuk i nån vecka. Nu mår jag rätt bra, men mitt minne har blivit jättedåligt och jag är på dåligt humör ofta. Skolan suger för tillfället och jag får ofta känslan av att jag är ett steg bakom alla andra, att jag aldrig riktigt hänger med. Så jag kanske inte mår rätt bra ändå… men det är inte depressionen som är tillbaka, allt det här finns nedskrivna som biverkningar eller ”utsättningssymptom” på bipacksedeln. Jag är bara glad att jag slipper känslan av att få elektriska stötar inuti huvudet…
Jag lyckades städa och diska, det kändes skönt. Jag försöker ge mig själv lediga dagar, vara ärlig mot folk om hur mycket jag orkar och inte pressa mig själv så hårt. Jag är så arg på våra kursansvariga, jag tycker kursen suger som fan, men jag antar att jag skulle blivit arg oavsett bara för att de tvingar mig att jobba. Faktiskt så är den här kursen bäst i sitt upplägg för mig just nu, en massa små moment som inte kräver alltför mycket tanke. Tänk om det varit en salstenta med en massa korvstoppning, det hade jag aldrig aldrig klarat. Jag blir arg för mycket just nu, frustrerad över när de blåser motvind när jag cyklar eller att det regnar när jag lyckats med mitt smink. Känns som att jag kanske skulle kunna lägga energin på annat, men det är en massa ilska som måste ut hela hela tiden och jag känner mig äcklig och tjock. Blä. Kanske skulle gå tillbaka till kuratorn så hon kan hjälpa mig. Ska nog maila henne direkt innan jag glömmer.
Så, gjort. Jag måste skriva 100 lappar och lägga in påminnelser på en dålig gammal mobil (som jag inte desto mindre är tacksam mot A för att jag fick låna när min egen bestämde sig för att stänga av sig när som helst) och jag blir så ARG på mig själv när jag inte fixar grejer eller glömmer nåt. Känner mig värdelös och dum då. Och tjock. Har samlat på mig vatten pga alla hormoner som springer runt i min kropp. Hjälper nog inte heller att jag varit dålig på att äta nyttigt och moffat choklad flera gånger i veckan. Blä. Ska försöka ändra på det nu, 3 måltider om dagen + mellanmål och mindre portioner. Kompensera med soppa om jag ätit sötsaker. ”French women don’t get fat” Bra bok, även om författaren uppenbarligen inte träffat delar av min franska släkt.

MEN jag vill också va nöjd med mig själv för jag har fått en ordentlig insikt om vilken sorts kille jag behöver. En lugn, stabil kille, en som gillar lugna hemmakvällar och vardagsmys, som tror på ömhetsvisande varje dag och gärna diskuterar känslor och liknande. Inte en halvgalen människa som jag kan locka till mig med puppy-eyes utan någon som kompletterar mig och accepterar mig för den jag är. Ger han mig det jag behöver kommer jag göra allt i min makt för att acceptera honom precis som han är. Lät det där dubbelmoraliskt? Hoppas inte.

Jaha…mer då? Har träffat en kille faktiskt. Eller det är en bekant, vi har lajvat ihop och nu när vi faktiskt pratat längre än 5 minuter åt gången blev det genast massor med kemi. Men han vill fundera, han är rädd att förlora min vänskap, han vill känna sig som en bra kille, och jag får honom uppenbarligen att tänka på att han vill ta tag i saker och ting. Fast det är ju han som väljer att se det så, vilket gör honom till en bra kille, att han inte istället blir sur och tycker att jag gör för mycket eller tänker för mycket eller nåt…
Jag hoppas han hör av sig snart för jag gillar inte att vänta och jag känner mig dum som väntar men han är ju värd det. Oh well…

Jag vet att mitt humör inte bara beror på saker som händer just nu, för min hjärna, mitt rovdjur, letar anledningar att bli ledsen, letar bekräftelse på hur dålig jag är. Japp, definitivt ett besök hos kuratorn. Och promenader, långa promenader som ger endorfiner och bränner fett. Och yoga, yoga är bra och skönt när jag orkar göra det.

Jag omger mig med ljud hela tiden, tystnad är jobbigt för jag blir stressad och ledsen och känner mig ensam. PMS x 100. Skrev 1000 först men det kändes överdrivet. Jag har ju faktiskt mått sämre förut.

Mer då…jag tycker faktiskt om att va singel., Jag har lärt mig flirta, jag har mer ryggrad. Jag är också skörare än förut… Bra kombo…

Det är inte negativt att inse sina begränsningar. Det är bara tillfälliga begränsningar. Jag borde va snällare mot mig själv men det är som att jag inte tycker att jag förtjänar det. Tror kuratorn kommer säga att jag måste backa lite. Vilket jag försöker. Skola, styrelsen, vänner. Prioritera rätt, ta pausdagar… jag fixar nog det här.

Godnatt!

ps Har jag sagt att jag berättat för pappa och styvmor om min medicin? Jag sa att det var för att jag inte ville oroa dem när J skulle födas och pappa verkade inte alls ta illa upp. Skönt att kunna visa hela mig. ds

Lite gladare den här gången

coconette — Thu, 14 Jul 2011 10:18:24 +0000

Oj,jag var verkligen inte glad förra gången jag skrev. Men det är ju bra att skriva av sig, eller hur? =)
Är det första smileyn jag använder här? Hmmm…

Jag mår bättre nu i alla fall. Håller på och trappar ned på medicinen, 10 mg i stället för 15. Först hade jag stressdrömmar och kunde få ångestkänningar när som helst, men nu är det nästan helt normalt. I augusti är jag antagligen tablettfri. Det känns både bra och läskigt. Som att veta att jag numera kan det där tricket på trapetsen men ändå kommer sakna skyddsnätet precis innan. Men gud va skönt att slippa ändå…
Har berättat för pappa och hans fru att jag tar medicin och inte ville berätta eftersom de precis skulle få J när jag blev sjuk. De tog det riktigt bra. Skönt att inte behöva dölja nåt längre.
Jag har snaggat håret, aldrig fått såhär mycket komplimanger.
Jag började tycka om en kille som tycker om mig men insåg att det inte var rätt tid att gå in i ett förhållande. Så jag backade. Wow.
Inga mer kuratortider inbokade. Behövs inte mer tyckte vi inte, inte för tillfället.
Jag känner mig väldigt ny, och ovan och…typ…oingådd…Det är häftigt, och jag tar varje dag som den kommer och försöker att inte planera för framtiden så mycket. Mycket som förändrats på kort tid.
Inser nu att det inte hade funkat längre än vad det gjorde mellan mig och S. Jag är absolut inte glad över hur han hanterade det, men han hade rätt i att vi inte hade nån mer framtid. Han var nog inte redo och jag var inte helt lycklig, fick inte det jag behövde regelbundet. Jag är singel och mår bra av att vara själv och bara ha mig själv att rå om. Det är en ny känsla.
Just nu är jag sjuk och bor hos mamma. Luftrörskatarr, fått kortison så astman inte ska lägga sig i som den gjorde på vinterbalen för…2 år sen? Vad tiden går.

Jag mår bra nu. Tror jag. Asläskigt.

!!!!!!!!

coconette — Thu, 31 Mar 2011 19:22:34 +0000

VARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖR???!!!!

Är så trött på den här jävla kvällsledsamheten, den här overkliga känslan av sorg, jag vill bara må bra och ha det bra och ÄR DET SÅ JÄVLA MYCKET BEGÄRT ATT JAG SKA FÅ VARA MED EN MÄNNISKA SOM ÄLSKAR MIG FÖR DEN JAG ÄR OCH TYCKER JAG ÄR VÄRD ATT SLÅSS FÖR??!!!

Om nåt bra väntar runt hörnet får det gärna komma ganska snart…

Nej, jag vet, allt händer av en anledning…men det suger det här. Som att äta medicin…

Tomhet

coconette — Mon, 28 Mar 2011 19:22:42 +0000

Det här måste va sorg, den här cementliknande känslan som gör att musklerna inte kan slappna av och ögonen behålls vidöppna och stirrar ut i mörkret. Önskar jag kunde gråta mer, jag har gråtit ganska lite tycker jag ändå. Dagarna funkar för det mesta, men för tillfället är jag konstant trött. Ett tecken på depression, men jag var beredd på¨det tack vare kuratorn.
Kan inte träna för jag är förkyld, men gör yoga och ska börja med LCHF på onsdag. Tar hand om mig själv, planerar aktiviteter, diskar men struntar i städningen, tillåter mig att känna allt. Jag önskar jag kände mer än den här jävla tomheten som betyder allt och ingenting. En månad nu, en månad sen mitt liv ändrade riktning totalt och samtidigt är kvar på samma spår. Vad fan hände? Saknar han mig? Tror inte jag saknar honom som person. Han svek mig så totalt. Jag saknar oss, det vi hade, den jag trodde han var. Vet inte alls hur jag skulle känna om han bara dök upp utanför min dörr. Hoppas jag på det egentligen? Jag vet inte, jag känner mig mittemellan…

Tack för DEN!

coconette — Mon, 14 Mar 2011 18:54:02 +0000

Slut mellan mig och S, som egentligen heter A, hans smeknamn var S men jag försöker låta bli att säga det nu.

Jag bad om mer engagemang, bad att få känna att jag verkligen hörde till hans liv. Han blev ledsen och rädd och stack. Fine, stick då din jävla fegis, stick ifrån 1,5 års jobb och lycka!! Jag kan hitta nån bättre än dig, nån som förtjänar mig mer, nån som behandlar mig bättre!

Jag saknar att bli älskad, att bli omhållen.

Jaha, tur att jag redan går på tabletter och har kurator. Och en massa vänner. A hjälper mig massor, hon ser till att jag äter och kramar mig när jag är ledsen. Finns många andra runt om.

Fan jävla helvetes skit. Men bäst som sker antar jag. Orka slåss för nån som inte vill slåss själv…

Hmmm…

coconette — Wed, 02 Feb 2011 11:29:48 +0000

Två samtal med kuratorn sen jag sist skrev tror jag. Hon verkar hålla med om vad jag säger att jag inte alltid behöver prata om vad som är jobbigt, och påpekade att min trötthet och slöhet kanske inte var direkt depressionen utan bara sån jag är när jag inte har nåt särskilt att göra. Och det har hon rätt i. Så jag tillåter mig slödagar när jag bara stannar hemma, på min höjd går till affären och fixar lite, kanske pluggar eller tvättar, och annars ligger i soffan eller spelar spel. Bara det att jag kan gå runt i mjukisbyxor hela dagen är riktigt skönt. Min nya förebild är Skalman, och skynda är ett fult ord.

Imorrn är det tid igen och jag vet precis vad jag ska prata om; jag tog fasta på det hon pratade om att våga ta plats, och när jag håller på att återhämta mig från julen inser jag att jag faktiskt ger för mycket, att det ibland är helt okej att bara glida med. Men vad händer när jag inte är beroende av andras gillande för att må bra? Älskar jag S fast jag inte gör mig yttersta hela tiden? Klart jag gör, men det är så otroligt ovant med denna lugna vardagslunk där allt är som det ska att jag blir direkt livrädd och tror att nåt är väldigt fel. Känns som att jag lurar mig själv, men det är min negativa del som pratar är jag ganska säker på, för så var det förut också.
A säger att man inte bara kan vänja sig vid grejer, men jag är så trött på att undra och tveka och tvivla och analysera sönder. Bara jag som kan ändra på det visserligen. Andas och tömma huvudet, vara medveten.
Det är läskigt att många av S saker är här nu, en del av mig skriker att nu kommer allt gå fel och jag kommer bli instängd och förlora mig själv! Det var vad som hände sist jag bodde med någon. Men S är inte denna någon och allt kommer bli bra. Jag hoppas det i alla fall. Fan varför är det alltid såhär, trött jag blir.
Kuratortid imorrn…..

En enda röra

coconette — Tue, 18 Jan 2011 10:17:07 +0000

Känns som att jag gör en massa fel, och jag måste fixa det, ändra på mig, göra allt bra. Samtidigt kan det ju inte va fel att jag också säger om jag inte gillar nåt som händer? Men tänk om jag klagar för mycket på honom? Kanske skulle testa en helg och låta saker löpa… Fast han sa att det tar två att tjafsa och att han faktiskt är tjurskallig och att det är bra att jag rotar i grejer ibland så de löser sig. Men jag vill inte att han känner att han gör allt fel… Fan vilken röra. Vill bara ringa och säga förlåt och gråta och bönfalla honom att stå ut med mig. Men det gör jag inte. Det är inte bra, det gynnar ingen att jag talar om för honom att min kärlek inte är nåt att ha.
Ta medicin, äta ordentligt, vila, försöka hålla reda hemma så det känns bättre. Kanske hålla en ritual…
Jag är så trött på att prata om hur jag mår, är samma sak hela tiden. Ska försöka dra ner på snacket, vill inte att kompisar och S ska associera möten med mig med gråt och depression. Vet inte alls hur jag ska göra om jag är ledsen. S vill ju finnas där för mig, men han blir ju också ledsen om jag är ledsen. Kurator på torsdag, får ta upp det här; jag är trött på att prata hela tiden, trött på att ringa folk och gråta. Är det skadligt om jag försöker sköta det mest själv?

Totalt sammanbrott

coconette — Sun, 16 Jan 2011 10:33:22 +0000

Igår var inte jättekul. Efter ett missförstånd och lite tjafs började jag storgråta, och slutade inte. Pratade om att det inte känns som att S släpper in mig, att jag inte vet hur han funkar alltid och att han kan bli sur om jag frågar hur han tänker. Sen fortsatte det, jag mådde så dåligt över att jag fortfarande inte är frisk, hur medicinen får mig att må. Är rädd att jag kanske fått för mycket, att läkaren missförstod mig och att jag bara kommer bli sämre. Babblade om att jag inte kunde göra såhär mot S och att han kanske hade det bättre utan mig, sen blev jag nästan hysterisk och bönföll honom att inte lämna mig. Han grät också, tyckte det var jobbigt att se mig så ledsen, sa att han ville va med mig och inte skulle göra slut. Herregud, vilken röra. Nu är det lugnare och vi är i normala längor igen, men jag är så trött på det här, trött på att jag blir ledsen för allt, känner mig så uppgiven. Vill må bra nu, det räcker!

Tänker prata med kuratorn om det här, se vad hon säger om den ökade dosen. Om jag inte mår bättre inom en månad tänker jag protestera.
Tänk om jag aldrig blir bra? S tröttnar och går och jag bara försvinner under täcket och går på soc-bidrag..?

Bläää

coconette — Sat, 08 Jan 2011 17:41:22 +0000

Bröt ihop hos S när jag kom från pappa, hade dragit runt och handlat och så sket det sig med ekonomin och så kom vi hem efter att jag mött honom och vi ätit på restaurang och började tjafsa för att jag var alldeles för spänd och började bråka om ingenting och jag bara grät och grät och när vi löst det låg han och höll om mig och till sist var det okej. Sen ringde läkaren och när jag berättade att jag fortfarande inte mådde heeelt bra bestämde han att vi skulle höja dosen på den nya medicinen. Resultat: ny invänjningsperiod. Inte lika illa som förra gången, inte alls, men mera gråt och trötthet och irritation. Irritationen är värst, stör mig på saker hos S jag annars knappt tänker på. Känner mig elak och oresonlig.
Ringde honom, hade tråkigt trodde jag men började gråta över ett missförstånd, kunde inte sluta, blubbade om att jag gjorde allt fel och tyckte han jag var jobbig? Känner mig så jävla dum och påfrestande nu, allt känns fel. Jag känns fel. Vill ordna upp allt men det går ju såklart inte. Måste bara ta hand om mig själv och lita på att det är värst för mig, att det faktiskt inte är så jobbigt för honom som jag är rädd för.
Fy fan va trött jag är på det här, på mig själv, på allt jag gör. Kan nåt nånsin bli bra? På riktigt? Jävla skit!

Julefrid?

coconette — Tue, 28 Dec 2010 13:50:07 +0000

Den nya medicinen funkar, ingen nattångest. Kan inte riktigt känna efter just nu, det har varit full rulle i två veckor. Åka och hälsa på och fira och plugga och åka och hälsa på och fira och åka och hälsa på och fira. Att få sova i egen lägenhet med S hjälpte, men nu är jag hos pappa med en lillasyster i full trotsålder och en bäbis som mest ler, en lillebror som INTE KAN SLUTA ANMÄRKA PÅ VARENDA JÄVLA GREJ JAG GÖR SOM HAN INTE HÅLLER MED OM. Jag kan inte slappna av, kände av oro och obalans redan hos S familj och nu är energin på upphällningen. Ångrar att jag inte sa att jag skulle åka ikväll, nu måste jag vänta till imorrn. Drar efter frukosten i alla fall, sen ska jag till S lägenhet och bara sova, gömma mig inne i hans etta och njuta av tryggheten. Måste komma ihåg att köpa lite mat på vägen bara. Han kommer på eftermiddagen nån gång. Sen en lugn kväll bara för oss.

Så himla trött…