En månad, ungefär, sen jag slutade med medicinen. Vet inte när jag skrev inlägget innan, jag vill inte kolla heller för det är meningen att det här ska vara bitar av ögonblick när jag känner för att skriva, inte en färdig bok. Men jag kanske skulle skriva ut allting, be om min journal och skriva ihop en bok. Jag kanske har skrivit det redan….oh well, inte viktigt.
Medcinen ja. Den första veckan kände jag mig som vanligt. Sen var jag nästan konstant åksjuk i nån vecka. Nu mår jag rätt bra, men mitt minne har blivit jättedåligt och jag är på dåligt humör ofta. Skolan suger för tillfället och jag får ofta känslan av att jag är ett steg bakom alla andra, att jag aldrig riktigt hänger med. Så jag kanske inte mår rätt bra ändå… men det är inte depressionen som är tillbaka, allt det här finns nedskrivna som biverkningar eller “utsättningssymptom” på bipacksedeln. Jag är bara glad att jag slipper känslan av att få elektriska stötar inuti huvudet…
Jag lyckades städa och diska, det kändes skönt. Jag försöker ge mig själv lediga dagar, vara ärlig mot folk om hur mycket jag orkar och inte pressa mig själv så hårt. Jag är så arg på våra kursansvariga, jag tycker kursen suger som fan, men jag antar att jag skulle blivit arg oavsett bara för att de tvingar mig att jobba. Faktiskt så är den här kursen bäst i sitt upplägg för mig just nu, en massa små moment som inte kräver alltför mycket tanke. Tänk om det varit en salstenta med en massa korvstoppning, det hade jag aldrig aldrig klarat. Jag blir arg för mycket just nu, frustrerad över när de blåser motvind när jag cyklar eller att det regnar när jag lyckats med mitt smink. Känns som att jag kanske skulle kunna lägga energin på annat, men det är en massa ilska som måste ut hela hela tiden och jag känner mig äcklig och tjock. Blä. Kanske skulle gå tillbaka till kuratorn så hon kan hjälpa mig. Ska nog maila henne direkt innan jag glömmer.
Så, gjort. Jag måste skriva 100 lappar och lägga in påminnelser på en dålig gammal mobil (som jag inte desto mindre är tacksam mot A för att jag fick låna när min egen bestämde sig för att stänga av sig när som helst) och jag blir så ARG på mig själv när jag inte fixar grejer eller glömmer nåt. Känner mig värdelös och dum då. Och tjock. Har samlat på mig vatten pga alla hormoner som springer runt i min kropp. Hjälper nog inte heller att jag varit dålig på att äta nyttigt och moffat choklad flera gånger i veckan. Blä. Ska försöka ändra på det nu, 3 måltider om dagen + mellanmål och mindre portioner. Kompensera med soppa om jag ätit sötsaker. “French women don’t get fat” Bra bok, även om författaren uppenbarligen inte träffat delar av min franska släkt.
MEN jag vill också va nöjd med mig själv för jag har fått en ordentlig insikt om vilken sorts kille jag behöver. En lugn, stabil kille, en som gillar lugna hemmakvällar och vardagsmys, som tror på ömhetsvisande varje dag och gärna diskuterar känslor och liknande. Inte en halvgalen människa som jag kan locka till mig med puppy-eyes utan någon som kompletterar mig och accepterar mig för den jag är. Ger han mig det jag behöver kommer jag göra allt i min makt för att acceptera honom precis som han är. Lät det där dubbelmoraliskt? Hoppas inte.
Jag vet att mitt humör inte bara beror på saker som händer just nu, för min hjärna, mitt rovdjur, letar anledningar att bli ledsen, letar bekräftelse på hur dålig jag är. Japp, definitivt ett besök hos kuratorn. Och promenader, långa promenader som ger endorfiner och bränner fett. Och yoga, yoga är bra och skönt när jag orkar göra det.
Jag omger mig med ljud hela tiden, tystnad är jobbigt för jag blir stressad och ledsen och känner mig ensam. PMS x 100. Skrev 1000 först men det kändes överdrivet. Jag har ju faktiskt mått sämre förut.
Mer då…jag tycker faktiskt om att va singel., Jag har lärt mig flirta, jag har mer ryggrad. Jag är också skörare än förut… Bra kombo…
Det är inte negativt att inse sina begränsningar. Det är bara tillfälliga begränsningar. Jag borde va snällare mot mig själv men det är som att jag inte tycker att jag förtjänar det. Tror kuratorn kommer säga att jag måste backa lite. Vilket jag försöker. Skola, styrelsen, vänner. Prioritera rätt, ta pausdagar… jag fixar nog det här.
Godnatt!
ps Har jag sagt att jag berättat för pappa och styvmor om min medicin? Jag sa att det var för att jag inte ville oroa dem när J skulle födas och pappa verkade inte alls ta illa upp. Skönt att kunna visa hela mig. ds
