Har inte känt mig singel på lite mer än en vecka, men igår var jag officiellt inte singel längre. Jag har pojkvän. Är det inte konstigt att Samtalet aldrig blir enklare? Man borde ju tycka att det ska vara mindre nervöst när man passerat 20-strecket, att någon form av vuxen självsäkerhet ska hjälpa en på traven, men nehejdå.
Så, Mats, 28, härligt fin kille, kom in i mitt liv vid den mest oväntade tidpunkten och stannade kvar. Jag är riktigt glad, lycklig, över att ha träffat en så bra männika (med ett så härligt leende) som faktiskt verkar tycka om mig som jag är. Det här känns bra, vi får se… =) Det som känns konstigt nu är hur folk kommer få reda på det. De mina närmaste som följt händelseförloppet vet ju såklart, men hur får de andra veta, de som känner os både var för sig? Jag tycker att det är lättare om man säger det själv, så slipper man alla frågor sen, men man kan ju inte gå och säga det till varenda människa man träffar eller mailar med eller pratar i telefon med. Sa det i förbigående till en lajvkontakt och kunde sen inte förstå varför jag sagt det, men varför hålla medvetet tyst om det å andra sidan?
Jo, jag grubblar nog för mycket, som alltid =P Har jag börjat vänja mig av vid.
La mig 5 imorse, satt och pratade med Amanda och Persson hemma hos den tidigare efter en mycket trevlig kvällsfika på Sylvia med ovan nämnda fina kille. Sitter nu i köket hos familj nr 2, Beatrice har växt och börjar bli en egen liten person, hon ler och skrattar och tittar överallt. Underbara lilla bäbis vad jag älskar henne.
Det är kvavt ute och sommarregnar, jag har fått nya böcker från pappa som jag längtat efter och livet bara fortsätter att bli bättre och bättre.
