Vad är det med folk att de inte kan hålla käft nån jäkla gång? Alltid måste de tränga på en sina åsikter om ens liv, fast de inte känner en eller alls har med saken att göra. Snart kan jag inte säga en sak om mig själv utan att få en kommentar, och snart kommer jag inte stå ut med kommentarerna och därför bli helt tyst. Ända tills någon frågar varför jag inte pratar om mig själv. Jag kommer vara dum nog och svara att det är för att slippa kommentarer, och vips kommer denna människa se det som sin skyldighet att tala om för mig att jag ”kanske skulle må bättre…” av att slappna av lite eller något annat skitsnack som egentligen bara handlar om att de vill göra sin egen tillvaro runt mig enklare att handskas med.
För så är det. Alla dessa små inlägg om att jag inte ska tänka si eller så eller tänka si eller så är allt som oftast en projicering av deras egna erfarenheter och problem som de tycker andra ska lösa, eller så anser de bara att det är krångligt att umgås med en annars. De få människor som faktiskt har nåt att säga till om vet vilka de är (kan räkna dem på ena handen, eller kanske båda om jag tänker efter) och jag vet också att vad de säger är av ren omtanke, precis som att jag kan kommentera hur de känner eller tänker och inte få skit tillbaka, men resten kan banne mig hålla käft!
Men så funkar det ju inte. För folk är allt som oftast dumma i huvudet och det kommer alltid finnas någon självrättfärdig jubelåsna som tycker att han eller hon har rätt att lägga sig i mitt liv, och varje gång jag avslöjar något om mig själv riskerar jag att råka ut för dem.
Jag säger inte vad som helst tiill vem som helst (oftast inte i alla fall, ingen är perfekt), jag fattar inte varför det är så svårt att vara tyst vid rätt tillfällen. Ibland ska man nicka och hålla med, ibland diskutera, hur kan det vara så svårt att lista ut vilket som är vilket?
Jag kanske är hård, eller elak, eller fördomsfull, men det är jag hemskt medveten om och tänker inte ändra på det. Min smärtgräns är för länge sedan nådd och jag tänker bara umgås med folk jag litar på och totalt skita i resten, vilket inkluderar att det mesta av min artighet försvinner. Men jag orkar inte bry mig, det är ett sånt löjligt spel. Kanske nån gång kan jag börja tänka på om jag blivit för hemsk, men den dagen har inte kommit och jag trivs med att jag äntligen lyckats bygga murar som håller. Suck it up.
Nu har jag skrivit av mig, det var mycket som skulle ut. Ska börja tänka på vad jag säger till folk, hellre lite tystare om vissa saker än att behöva ta tanklösa kommenterarer, maskerade med falsk omtanke.
Trevlig söndag
