Det första steget är att erkänna det…well, here we go.
Alla konstiga ex jag har, alla minnen av taskiga kommentarer, okänslighet, omognad, de finns. Jag har inte hittat på dem…men jag hittade på något annat, och det gör mig på ett sätt medskyldig.
Killarna jag umgicks med vad smått omogna, romantiserade (lägg märke till ordet, jag menar INTE romantisk), lite eller mycket fega och ganska osäkra på sig själva. De var, med andra ord, perfekta för mig. Jag ville ha en drömbild, en prins ur sagorna som skulle rädda mig från tornet, hjälten i en hollywoodfilm där de flesta helst skulle tala brittiska. Och när dessa egenskaper blev presenterade för killen vars världsbild inte var färdig svalde han dem med hull och hår. Ärligt talat, vem vill inte bli presenterad som stjärnan?
Men det funkade ju såklart inte. För med min drömbild kom också motparten, hans gudinna, och ingen av oss kunde hålla rollen en särskilt lång tid, tänk dig själv att behöva lajva en hel månad i sträck. Jag var bara bättre på att klamra mig fast, eftersom jag antagligen behövde den verkligheten mer än vad han gjorde. Jag gick med öppna ögon in i varje destruktivt förhållande och ignorerade varje varning min mage gav mig, så mycket behövde jag den biten i mitt liv.
Och förutom de gången då de kommer upp rent praktiskt i ett samtal tänker jag inte prata om dem mer. De är ett avslutat kapitel och att ta upp dem ger dem makt i min tillvaro. Jag hade, faktiskt, också mig själv att skylla. Och så var det med det.
