…normal…
Vad är normal? Vem bestämmer det? Vilken del av samhället bestämmer det mest? Ska det va så svårt att sluta döma, sluta säga allt man tycker om varenda människa man möter, sluta säga emot hela jävla tiden?
Vissa människor bryr sig inte om en för ens egen skull, de vill bara fixa världen så de inte störs av den själva eller så vill de få all strålglans på sig själva.
Jag reagerar efter en fest jag var på i lördags. Det mesta var trevligt, jag kände mig fin och fick träffa nya människor, vi diskuterade Johnny Depp och Tim Burton och prata skola och psykologi. Värdinnan är en av dem som hela tiden säger emot mig. Jag ska börja gilla kaffe, jag ska inte ta illa upp för vad hon säger (hennes version), jag är spänd… hon tål inte att någon annan pratar i 5 sekunder utan att hon ska göra ett inlägg och på så sätt få uppmärksamheten tillbaka på sig. Min version givetvis, jag kan ju inte veta vad hon känner egentligen. När någon annan frågar om mitt namn (för jag använder hela namnet när jag presenterar mig nu, Connie är numera en symbol för att man känt mig ett tag) sveper hon in, rättar till min lugg (bara det, jag gillar oftast inte att man rör vid mitt huvud, eller vid mig alls, utan nåt slags tillstånd) och pratar om hur fint det är, mitt namn alltså. Hon kanske ville vara trevlig mot mig, eller visa upp en liten scen om hur bra vän hon är. Einar brukade göra så, så jag känner igen det.
Är jag så skadad att jag bara tror illa om folk? Eller är jag mera klarsynt än de flesta andra för att jag varit med om mer?
Och sen är det någon annan från klassen som helt apropå nämner att jag drar alla killar över en kant och är fördomsfull och dessutom uppenbarligen säger vad jag tycker alldeles för mycket. Jag höll med honom först. Jag är extremt garderad mot killar i synnerhet och folk i allmänhet. Än har jag inte riktigt listat ut varför och vad som triggar det, men rädslan för att öppna sig finns där, liksom en stor brist på tillit. Men jo, det är klart att det är så. Jag vet också själv att jag ibland borde tänka efter en extra sekund innan jag säger nåt och blir alltid lika förskräckt själv när jag säger det. Det är som om jag rev ner ALLA murar när jag gjorde om mig själv, inte bara dem som var i vägen, så nu måste jag börja om.
Det jag inte gillade var att denna människa som jag känt till i knappt 2 månader och bara pratat med i skolan tyckte sig ha rätten att tala om vad han tyckte om mig på ett högst personligt plan. Kanske bryr han sig om mig på riktigt, kanske försökte han ”fixa” mig för att jag stör hans världsordning, men i vilket fall kändes det taktlöst, såna saker vill jag bara höra från nära vänner och mamma, om ens det.
Jag är nämligen trött på att bli ”fixad”. Det här är faktiskt något jag ska klara av själv, något jag MÅSTE klara av själv. Att sluta äta onyttigt var min idé, för min egen skull. Det är egentligen det största genombrottet för mig. Att börja plugga var också ett beslut jag tog själv. Och jag måste komma på vem jag är helt själv också.
På hip-hopen frågade en av tjejerna vad min killtyp är, hon kunde inte tänka sig någon särskild med mig sa hon. Jag blev så paff, för jag kom inte på någon själv heller. Efter en kort överläggning med mig själv angående utseende, beteende osv blev mitt svar ”tja…vanliga?” Empati, medkänsla, respekt och mognad är vad som är viktigast för mig. Jobb, bil, ögonfärg och livsstil är inte viktigt så länge det inte krockar med mitt eget. När jag numera ser en halvt nerdekad hårdrockare med den stereotypa skinnpajen tittar jag bort efter en halv sekund, fullkomligt ointresserad.Det är ju inte en förändring som syns utåt så mycket, men den jag är mest stolt över. Jag kommer ju ändå alltid vara jag, och jag vägrar ändra på mig på det sätt som jag gjort förut igen. Det är självdestruktivt och får livet att krympa ihop tills klaustrofobin står mig upp i halsen.
Men ibland undrar jag om någon faktiskt kommer kunna älska mig för den jag är?
”Never dull your shine for anyone else.” Top model 9
Helgen har varit lång. I fredags åkte jag till Sthlm, träffade Hanna och Andreas och vännerna Adde och Isabelle som hälsade på, mycket mycket trevligt med prat om allt möjligt. På lördan åkte jag till Farsta, träffade pappa och Kia och lilla nya Beatrice som var så liten och lätt och helt underbart gosig. Åkte hem, hann med tåget precis, dansade balett, kände mig klumpigare än vanligt, hängde med Hannah, drog till festen, åkte hem och tittade på film i 3 timmar innan jag somnade vid 4 på morgonen, fortfarande upprörd men fast besluten att inte falla för trycket som så många gånger tidigare.
Wow, jag är så himla trött. Hade hoppats kunna träna och plugga idag, men det lär jag ju inte orka nu.
Varför känns det som att hela mitt liv kommer att implodera vilken sekund som helst?
