Två veckor kvar då…fått instuderingsfrågorna och självklart skrämmer de sk*iten ur mig. Jag förstår verkligen inte vissa saker, och läraren kan inte lära ut utan hoppar mellan ämnen, namn och årtal. Böckerna är krångliga och jag vet inte vad det är jag ska få fram ur dem. Jag vill inte bli underkänd =(
Börjat jobba nu, på dagiset (förskolan) utanför Eskilstuna. Barn är barn. Vissa skriker, vissa sparkas, vissa ska hålla handen (”bäja!!”) och ser ut som små tomtar i för stora galonisar och ullmössor med tofsar. En ser ut som Vincent eller Leo när de var samma ålder. Fröknarna är…okej…vissa mer än andra, men det känns som jag kan fixa det här. Vi är ute mycket, fötterna värker av allt stående och gående när jag kommer hem, men frisk luft är bra och jag klär mig i tre- eller fyrdubbla lager för att hålla mig varm.
Och det var en konstigt tillfredsställande känsla att höra ”Fröken, titta vad jag har gjort!” och plötsligt inse att det var mig sexåringen ropade efter. Och att plötsligt få förtroendet att hålla i vantarna eller vara stöd vid balansgången ger mer värme än jag trodde.
Men lite läskiga är de allt =) Och fatasin och kreativiteten får jobba 100%, så det är hjärnan som är tröttast när jag kommer hem.
Ändå känns det som att jag hänger kvar med fingerspetsarna. Hemma är det superstökigt, idag ska bli en städa-diska-tvätta-dag samtidigt som jag ska hinna med åtminstone ett kapitel och lite anteckningar. Ska kolla igenom instuderingsfrågorna och se vad jag behöver kolla upp. Paniken växen sakta men säkert, samma gamla frustration som alltid; JAG FATTAR INTE OCH INGEN VILL HJÄLPA MIG!!!
Torsdag, den här veckan har känts längre än vanligt. Eller mer händelserik kanske, vilken den också har varit.
När ska jag hamna i fas med resten av verkligheten?
