Varje dag känns som att gå ut i strid. Den speciella munderingen, bekymmer att allt ska se rätt ut, men man får inte heller synas för mycket. Smälta in, det måste man göra här. Varje gång jag lyckas säga något som manar till skratt är en seger, ett godkännande för dagen. Tror ibland att jag kan göra mig osynlig, men det ska inte gå här i den här världen. Att sitta still och göra sitt och ignorera omgivningen ger samma resultat.
Det finns många oskrivna regler, mycket som man ska veta, som uppenbarligen ska finnas lagrat i medvetetandet sen födseln. Där har jag en nackdel, då jag fått lära mig detta för sent. Jag klarar mig dock, har lärt mig den hårda vägen vilka typer som ska undvikas, hur en konflikt kan slätas över eller fås att försvinna, hur en åsikt är bättre osagd ibland. Har några jag kan lita på, men inte ens för dem vågar jag öppna mig, visa allt som jag är, för då skulle de med största säkerhet fly i motsatt riktning med skräck eller avsmak i blicken.
För nog är jag väl för konstig för den här världen?
Ser mig i spegeln och blir som alltid förvånad. Borde den inte synas mer, den här konstigheten? Borde det inte synas hur fel jag är? Men jag ser bara en helt vanlig ung kvinna med brunt hår, fina ögon och allvarlig min. Det är något fel på speglarna här.
Men om jag såg mig som jag verkligen var, skulle jag orka fortsätta då? Den här ytan, den här fasaden är det som håller mig kvar, tillåter mig att förneka såpass mycket att jag kan fortsätta framåt. Det måste vara fel på mig, ingen kan vara som jag inuti utan att vara fel.
Eller?
