Sitter på bibblan i E-tuna, fått ett nytt lånakort och kan numera använda datorerna med tangentbord som är nerfettade av tusentals fingrar. Hundratals i alla fall. Nästan som att jag försöker skriva utan att faktiskt behöva nudda tangenterna. It’s all in your mind.
Precis varit på teatern och sminkat sister-in-hiphop, sötaste bästaste Hannah som ska dansa och vara bäst. Jag tänker också börja dansa igen, gud va underbart det ska bli! Fast mitt problem är ju att jag vill vara superbra direkt, funkar ju inte riktigt så. Men kul att röra sig till musik tillsammans med andra 1 gång i veckan, riktigt riktigt kul.
Julfesten var igår ja…det funkade. Vi var tre som va nyktra och höll oss ganska nära varandra. Jag hade ont i fötterna men fick fotmassage av en kollega och dansade så mycket att svetten rann, tack och lov för teatersmink. Fick komplimanger från oväntat men ändå väntat håll och försöker hålla ensamheten stången genom att inte låta mig stötas på av charmiga medarbetare (och nej, inte den som gav mig fotmassage =P) som säkert är jättesnälla men såååå inte min typ. Lyckat var det i alla fall.
Och kaoset på jobbet fortsätter, känns som en blandning av ‘Stepford wives’ och ‘1984′. Allt ska va perfekt och det är alltid någon som tittar. Nu ska vi få ännu mindre privatliv då de ska ta ner alla mellanväggar och inga papper får finnas på skrivborden löst, de ska ligga i plastfickor. Att det blir krångligare för oss skiter de i, det är uppenbarligen bättre för arbetsmiljön på det här sättet. Att det kommer bli mer buller och ljud utan skiljeväggarna är ingenting de oroar sig för heller, ”och man måste ju faktiskt prova först…” Så himla mycket skitsnack på det mötet att jag var tvungen att gå in på toaletten sen och andas djupt i 5 minuter. Dessutom var föreläsaren fruktansvärt nedlåtande mot mig där han stod med sitt skenheliga flin och jag hade god lust att gå därifrån. Men det gjorde jag såklart inte, så frigjord är jag inte än, kanske aldrig. Men jag är stolt över det jag lyckats med ändå.
Drömmer konstigt fortfarande, massor om olika killar som passerat i mitt liv i en eller annan roll, jag blir sviken eller skälld på eller försvarad och vaknar ledsen eller arg på mig själv för hur jag reagerade eller gjorde. Men inte alltid. I morse var jag stolt över att jag faktiskt lyckats säga nej till en kille som sa sig vara kär i mig. Det betyder att jag kan orka vara ensam trots att det gör ont just nu, yey för mig! Eller, det visste jag ju redan, men allt är annorlunda i drömmen, andra saker kommer fram då.
Ska snart på bio, se ‘Guldkompassen’, sitta i en nersläckt salong helt själv med massor av främlingar runt mig och njuta av ensamheten i en folkmassa. Det är otroligt skönt att vara anonym bland folk ibland, det skapar en känsla av privatliv som är svår att hitta annars.
Och nästa helg bär det av till Catherine, weeiii!
