”Hur är det med dig då?”
”Jo, det funkar. Det är väl som vanligt.”
Som vi skyddar oss med denna mening som tycks universal i sin betydelse, denna fras som tillåter lyssnaren att nicka förstående och taktfullt (och lättat) byta samtalsämne. För hur ska man förklara den där gropen i bröstkorgen där något saknas, gråten som alltid lurar i halsen men aldrig bryter ut så man får rensa hjärtat utan sitter som en frusen klump och hindrar allt annat från att lösa sig? Hur beskriver man känslan av att man hänger över ett stup med bara fingerspetsarna och om man slappnar av det allra minsta kommer världen rasa ihop runt en medan man fortfarande hänger där och varken kan släppa eller klättra upp eller göra något åt det?
Det går inte. Så man låter bli. De som vet vet och resten får inte höra något mer. Jo, det är snart tre månader nu. Jo, det är klart att det är jobbigt, men man fixar det ju. Nej, han har inte hört av sig, och det ville jag ju inte heller. Nej nej, jag klarar mig. Tack, va snäll du är, jag lovar att ringa om det är något.
Äsch, vad vet jag. Vet knappt vad jag är ledsen för längre. Om respekten försvinner försvinner också känslorna, eller snarare grunden för dem, så kvar finns bara förlusten och minnet av sveket och ens egen förudmjukelse. Och ensamheten, tomheten på platsen bredvid. Vetskapen att jag ändå inte vill ha människan jag älskade, älskar. Att jag alltså själv väljer denna ensamhet. För det finns ersättare, jag ser tecknen i hans ögon och manér, det skulle vara så lätt… Men jag gör det inte, och får alltså skylla mig själv och inte sörja mer. Men samtidigt känner jag mig stark. Jag står emot längtan och hungern efter närhet, stålsätter mig mot snälla ord och uppmärksamhet och vägrar ge efter för lusten att be om ett nr. Och det är jag stolt över. Vilket gör mig arg då närheten finns inom räckhåll. Men stolt då jag står emot den.
Jag känner mig krånglig, och samtidigt är det så otroligt skrattretande enkelt. Vilket är skönt.
Men jag erkänner här och nu (och ingen annanstans för det finns egentligen inget att prata om, bara ältande och väntan på att tiden ska läka de sår som går att läka och låta resten gå i vila) att så dåligt som jag mår just nu, så ledsen som jag är och så hopplöst frustrerad över hela mitt liv, det har jag inte varit på länge. Och jag vill att det går över snart, för jag vill må bra och hitta balans i mitt liv.
Närhet och kramar från vänner hjälper, men jag vågar aldrig slappna av och gråta ut, och drar mig då stelt ur varje omfamning, livrädd för att börja klänga och skrämma bort alla som finns.
Och hur länge jag än sitter här kommer jag aldrig skriva bort min ensamhet. Så nu säger jag godkväll, godnatt och hejdå.
