Vem gör mest fel…de som beter sig som att det är fel och syndigt att vara känslig, eller jag som reagerar på det och känner ett behov av att försvara mig, eftersom jag innerst inne håller med?
Uppenbarligen är det så att om man tror på kärlek, har ganska lätt för att se svart och vitt angående rätt och fel, har en stark känsla för rättvisa och blir ledsen över hur människor kan bete sig utan vanligt hyfs eller medkänsla, då är man liten och ska pjoskas med och folk säger bakom ens rygg att man inte har koll på hur världen funkar och så rycker man överseende på axlarna ”ja, hon är ju sån, reagerar väldigt starkt på grejer, hon är lite känslig…” men det är ju OKEJ för alla tycker ju såååå mycket om en i alla fall.
Känslig…vilket hemskt ord. Snacka om stämpel som följer en resten av livet. Jag tycker om min förmåga att förstå hur andra känner (oftast i alla fall, jag är inte tankeläsare), att kunna sätta mig in i situationer, vara kvicktänkt när det behövs, få folk att känna sig förstådda. Och om det då gör att min sköld är lite tunnare än de flesta andras, att jag tar in lite mer och tar illa upp lite snabbare eller reagerar lite starkare, så är det något jag kan acceptera faktiskt. Precis som andra får göra om de vill umgås med mig.
Jag är…
Empatisk men inte känslig
Barnslig men inte omogen
Livsglad men inte lättsam
Lättroad men inte blåst
Oskyldig men inte naiv
Enkel men inte grund
Djupsinnad men inte grubblande
Stolt men inte obstinat
Stark men inte stursk
Temperamentsfull men inte hetsig
och Mig Själv, men inte medelmåttig
Och ni vill ha mig precis som jag är. Annars vore jag inte jag:
En hundvalp, en krigare, en prinsessa och ett skogsväsen.