Att lägga sig halv 9 blev det inte tal om. För det första kunde inte mamma komma förrän då eftersom brorsan var borta med bilen och mamma skulle lämna en tv till mig (så nu har jag en tv, får min box i veckan och kan titta på Grey’s anatomy och Desperate Housewives i helgen, weeeiii!) och för det andra var jag deppig…igen. Seriöst, hela dagen funkar, hela eftermiddan, men precis när jag ska lägga mig, har bytt om till morgonrock och borstat tänderna slår ensamheten till och gör lägenheten gigantiskt tom och jag sitter där i ett hörn och önskar att jag kunde få lite mänskligt sällskap. Då ringer jag någon, vem som helst som känner mig och vet vad jag går igenom, och pratar bort en stund för att känna att jag inte är isolerad, inte helt ensam i en stor kall värld med 1 invånare; undertecknad.
Jag hatar att vara ledsen, det är en sån meningslös känsla när det gäller sånt här. Men samtidigt är det bra att jag gråter, för några år sedan hade jag bara stängt in allting och försökt fylla tomheten med blixtförälskade killars kärlek, vilket inte funkar då jag inte kan returnera den kärleken. Summa summarum är att jag avskyr att vara ledsen och känna mig ensam och övergiven och liten, men vet att jag behöver det för att kunna jobba med det.
Men nu är måndagen över, nu är det tisdag som är före onsdag och när det är onsdag är det nästan helg. Dagarna går fort tack och lov, och jag gömmer mig så gott jag kan och räknar veckor i kalendern på mobilen.
Jag är trött. Och negativ.
