Det blir alltid så. Jag kommer till mamma, kollar datorn, tittar på tv, stannar kanske på middag och precis när jag ska gå kommer tårarna och vi pratar i 5 minuter, mer behövs inte eftersom mamma vet allt. Och så går jag hem och gråter lite mer, tills en kompis som fått ett deppigt sms ringer och pratar bort tårarna med andra saker, och när vi lagt på är jag lugn och kan sova.
Jag kan varva ner hos Hanna och ha kul med Anna och titta på musikaler själv och gå på stan och ha hur trevligt som helst och känna att livet är nog ganska bra ändå och gud va skönt att slippa såna där fega veliga människor, men då och då går jag till mamma för att kunna gråta, för att kunna gråta ut. Och sen känns det bättre.
Och nu är det måndag och jag gör mig så liten, så osynlig jag bara kan och hoppas att de som tittar bara låter mig vara ifred. Jag slutar ju ändå om två månader, kan vi inte låtsas som att jag inte finns den tiden?
Måndag…gissa vem som tänker lägga sig halv 9 ikväll.
